Helsingfors Svenska Krigsveteraner rf
Helsingin ruotsinkielinen sotaveteraaniyhdistys
Carl-Johan Hindsberg
Vinterkrigets minnesstund 70 år. Gamla kyrkan 13.3.2010
Muistotilaisuus 70-vuotta talvisodan päättymisestä. Vanha kirkko 13.3.2010
HÄLSNINGSORD – TERVEHDYSSANAT
Muistotilaisuus 70-vuotta talvisodan päättymisestä. Vanha kirkko 13.3.2010
HÄLSNINGSORD – TERVEHDYSSANAT
Värderade fru Koivisto, herr general, ärade veteraner, mina damer och herrar
Arvoisa rouva Koivisto, herra kenraali, kunnioitetut sotiemme veteraanit, hyvät naiset ja herrat
Minnet av Vinterkriget har trängt djupt in i den finska folksjälen. Inte utan orsak. Finländarna upplevde Röda arméns anfall den 30 november 1939 som oberättigat och överraskande. Finland hade inte givit något anledning för Sovjetunionen att gå till angrepp. Finland var oskyldigt. Finland blev offer för stormaktspolitikens nycker. Starka krafter hade satt sig i rörelse. De anfallande styrkorna var till sin numerär och till sin utrustning och slagkraft helt överlägsna vår egen armé. De sovjetiska trupperna var till en början över 25 divisioner, omkring en halv miljon man, bortåt 2000 stridsvagnar och ett tusental stridsflygplan. Med dessa trupper avsåg Stalin att inom några veckor genom en framryckning över Karelska Näset och i Ladoga-Karelen och i höjd med Kajana-Uleåborg skära av förbindelserna till Sverige och ockupera hela landet.
Det blev en ojämn kamp för fosterlandet, för hus och hem, för nära och kära. Det blev en kamp för Finlands fortbestånd, för samhällsskick, för seder och bruk, för industri, näringar, jordbruk, utbildning, språk och kultur och allt annat som finländarna byggt upp i generationer. Allt var plötsligt hotat. Hotet utgjorde ändå grunden för en folklig sammansvetsning, sammanhållning. Nu gällde det att rycka ut för landets försvar. Och det gjorde man. Alla befolkningsgrupper stod upp som en man. Det blev ingen förhandlingsfråga huruvida man skulle försvara landet eller ej. Saken var klar, endräkten stor, landet skall försvaras till vilket pris som helst. Försvarsviljan efterlystes och den fanns. I rikliga mängder.
För helsingforsarna kändes kriget från första stund då de sovjetiska bombplanen vräkte sin dödliga last över vår huvudstad. Flyganfallen riktades under krigets första dag även mot Åbo, Tammerfors och Jyväskylä. Skolor stängdes. Kriget hade kommit. Vid Hesa Fredriks larm sprang kvinnor, mödrar och barn flitigt ner till de trista befolkningsskydden. I mer än tre månader pågick en intensiv dödskamp mot de barbariska anfallen.
Idag för exakt 70 år sedan upphörde fientligheterna. Det kostade Finland 25.000 döda, 45.000 sårade, landavträdelser, var tionde finländare blev hemlös, en tiondedel av odlingsjorden, industrin och skogstillgångarna gick förlorade. Finlands tappra kamp under marskalk Mannerheims ledning mot övermakten hade väckt en hel världs sympati och beundran. Finland fick materiell och human hjälp från många länder inte minst Sverige. Ett välutvecklat nationellt försvar är aldrig fel. Den nationella enighet som manifesterades under de svåra 105 dagarna har kallats för ”Vinterkrigets anda”. Dagens generation känner en stor tacksamhet för våra veteraners hjältemodiga insatser.
Få länder har så mycket att tacka sin försvarsmakt för som Finland.
Talvisodan muisto elää vahvasti suomalaisten sieluissa. Sotaveteraani Jukka Kasurinen kirjoitti 1992 seuraavan runon, jonka otsikko on:
Arvoisa rouva Koivisto, herra kenraali, kunnioitetut sotiemme veteraanit, hyvät naiset ja herrat
Minnet av Vinterkriget har trängt djupt in i den finska folksjälen. Inte utan orsak. Finländarna upplevde Röda arméns anfall den 30 november 1939 som oberättigat och överraskande. Finland hade inte givit något anledning för Sovjetunionen att gå till angrepp. Finland var oskyldigt. Finland blev offer för stormaktspolitikens nycker. Starka krafter hade satt sig i rörelse. De anfallande styrkorna var till sin numerär och till sin utrustning och slagkraft helt överlägsna vår egen armé. De sovjetiska trupperna var till en början över 25 divisioner, omkring en halv miljon man, bortåt 2000 stridsvagnar och ett tusental stridsflygplan. Med dessa trupper avsåg Stalin att inom några veckor genom en framryckning över Karelska Näset och i Ladoga-Karelen och i höjd med Kajana-Uleåborg skära av förbindelserna till Sverige och ockupera hela landet.
Det blev en ojämn kamp för fosterlandet, för hus och hem, för nära och kära. Det blev en kamp för Finlands fortbestånd, för samhällsskick, för seder och bruk, för industri, näringar, jordbruk, utbildning, språk och kultur och allt annat som finländarna byggt upp i generationer. Allt var plötsligt hotat. Hotet utgjorde ändå grunden för en folklig sammansvetsning, sammanhållning. Nu gällde det att rycka ut för landets försvar. Och det gjorde man. Alla befolkningsgrupper stod upp som en man. Det blev ingen förhandlingsfråga huruvida man skulle försvara landet eller ej. Saken var klar, endräkten stor, landet skall försvaras till vilket pris som helst. Försvarsviljan efterlystes och den fanns. I rikliga mängder.
För helsingforsarna kändes kriget från första stund då de sovjetiska bombplanen vräkte sin dödliga last över vår huvudstad. Flyganfallen riktades under krigets första dag även mot Åbo, Tammerfors och Jyväskylä. Skolor stängdes. Kriget hade kommit. Vid Hesa Fredriks larm sprang kvinnor, mödrar och barn flitigt ner till de trista befolkningsskydden. I mer än tre månader pågick en intensiv dödskamp mot de barbariska anfallen.
Idag för exakt 70 år sedan upphörde fientligheterna. Det kostade Finland 25.000 döda, 45.000 sårade, landavträdelser, var tionde finländare blev hemlös, en tiondedel av odlingsjorden, industrin och skogstillgångarna gick förlorade. Finlands tappra kamp under marskalk Mannerheims ledning mot övermakten hade väckt en hel världs sympati och beundran. Finland fick materiell och human hjälp från många länder inte minst Sverige. Ett välutvecklat nationellt försvar är aldrig fel. Den nationella enighet som manifesterades under de svåra 105 dagarna har kallats för ”Vinterkrigets anda”. Dagens generation känner en stor tacksamhet för våra veteraners hjältemodiga insatser.
Få länder har så mycket att tacka sin försvarsmakt för som Finland.
* * *
Talvisodan muisto elää vahvasti suomalaisten sieluissa. Sotaveteraani Jukka Kasurinen kirjoitti 1992 seuraavan runon, jonka otsikko on:
Se on ohi nyt! Minä sain Sinulta Isä Jumala, hyvän osan,Kun sain syntyä, työtä tehdä ja kuolla Suomenmaassa, Sinun kansasi keskuudessa Lahjan Sinä minulle annoit. Kyvyn annoit taistella ja työtä tehdä. Sen mukaan minä yritin. Enempää en osannut. Nöyränä tulen tilintekoon Sinun eteesi. Jos Sinä suot minulle nähdä kirkkautesi, Minun sieluni Sinua kiittää ja ylistää iankaikkisesti. Kovasti minä olen kapinoinut vaikeina vuosina osaani ja kohtaloani vastaan, kun en ole ymmärtynyt Sinun tahtosi tarkoitusta. Kuljettaessasi minua ja minun kansaani valoosi vaikeuksien kautta Sinä meitä kasvatit ja vahvistit uskossa elämään Sinun luonasi iankaikkisuudessa. Nyt kun mieleni ja ruumiini on rauhoittunut, minä ajattelen ja tunnen sielussani Sinun tarkoitusperäsi, Rakkaudessasi Sinä vitsaa annat, kuten rakastava Isä. Nyt Sinä päästät palvelijasi menemään, kun hän on saanut ymmärtää Sinun johdatuksesi ja tuntea Sinun rakkautesi luotujasi kohtaan. Kaikkia meitä Sinä olet varjellut lupauksesi mukaan etkä Sinä ole vaatinut enempää, kuin mihin olet meille kyvyn ja mahdollisuuden suonut. Omaa kunniaamme olemme olleet joskus liiaksi etsimässä emmekä ole tahtoneet tyytyä Sinun armoosi. Nyt tiedän omien voimieni rajallisuuden ja Sinun hyvyytesi äärettömyyden. Tänään, tällä hetkellä minä, Sinun palvelijanasi laskeudun iankaikkiseen rauhaan siunaten heitä, jotka vielä jatkavat taivallustaan ja kilvoitteluaan. Sinun turvallisen, armiaan kätesi alla. |
Näillä sanoilla toivotan teidät kaikki tervetulleeksi tähän talvisodan muistotilaisuuteen.
Med dessa ord hälsar jag er alla, på de sex arrangörsföreningarnas vägnar, välkomna till denna vinterkrigets minnesstund.
Med dessa ord hälsar jag er alla, på de sex arrangörsföreningarnas vägnar, välkomna till denna vinterkrigets minnesstund.
Carl-Johan Hindsberg
Helsingfors Svenska Krigsveteraner rf
viceordförande
* * *